Nattaklagan
Måste skriva av mig för jag gick sönder idag, och orkar inte, men kommer orka imorgon igen.
Min dominanta arm har varit obrukbar idag, armbågen har krånglat ett längre tag, men idag strejkade den helt. Så fort jag har böjt den eller sträckt den har jag fått ordentliga nervsmärtor, så ordentliga att jag har blivit likblek, ok, jag kan köpa det, jag använder inte armen. Så idag har jag haft en dag med bara en arm, och ont när jag glömt det.
Det var dock inte det som tog kol på mig, det var vad som hände i kväll. Jag har varit hos en kompis och sett på film och då suttit med benen lätt böjda, sen var det dags att gå hem. Enorma smärtor i knän som varit böjda, och rygg, och en arm som jag har gått å böjt hela dagen. För mycket...
Jag är less på att ha en 1000 kg sten att släpa på som hoppar fram i tid och i otid, och när man tror att man lyckas dra den och ta sig framåt så flerdubblas vikten. jag är trött, jag vill inte dra den, jag vill ha en kropp som klarar av enkla saker som att sitta i soffan i två timmar för att sedan gå i en halv, en som klarar att böja och sträcka armen. Jag vill ha en kropp som är förutsägbar och som jag kan lita på. Jag vill ha en kropp som fungerar.
Är nog dock en omöjlig önskan, man får spela den hand som är given och jag har trots allt fått en väldigt fin hand.
Jag såg på tv reklam idag för sofies änglar och såg att det skulle handla om en kvinna som varit med om en bilolycka och nu levde med konstant smärta. Denna reklam gjorde mig arg, - hon fick iaf många år utan. Ganska tydligt där att jag redan var nära min "smärttröskel". Jag blir provocerad när folk går ut i tv och berättar hur synd det är om dom -dagar när jag själv tycker synd om mig. Just nu gör jag uppenbart det. Jag skulle gärna sluta helt med det, och vara helt tillfreds med min sjukdom, men hur gör man? hur lever man med konstant smärta utan att falla för självömkan vid olika tillfällen? Eller självömkan är nog inte rätt ord, frustration, ilska, hopplöshet, och mestadels sorg. Sorg är nog basen, sorg över kroppen man kunde ha haft, och frustration över att den inte finns.
Idag vet jag ingen lösning, imorgon kommer jag inte att reflektera över det, för med en ny dag finns ny energi och annat roligt att fokusera på. Imorgon är lösningen på idag och jag har efter att ha skrivit detta, börjat känna mig tillfreds igen.
Nu ser jag fram emot söta drömmar och en morgondag.
Orkar inte vara seriös.
Jag har huvudvärk... hela tiden känns det som. Är säkert nacken som spökar.
Jag insåg att träning mildrar upp det hela, så måndag sprang jag, tisdag boxades jag, och idag sprang jag igen,
gick dock inte så väldigt bra... hade sån träningsvärk i benen att jag fick ömsom gå och ömsom springa.
Mitt knä var lite för trasigt för löpning båda dagarna, men jag hoppas att det om jag är lite elak mot det, läker det. EDS är ju hur underbart som helst.. ok, värken i kroppen, men huvudvärken som gör mig svimfärdig / illamående, sätter lite för stor käpp i vardagen för att jag ska kunna ignoreradet helt.
Men men, nog klagat, mår nog bättre imorgon. =)
Rolig historia från träningen dock, jag höll på å stretcha efter tisdagens insats, och kollade förstött åt sidan medans jag gjorde det, efter tio sek ungefär kom jag på att jag stirrade på någon, som stirrade tillbaka, efter ytterligare fem sek kom jag på att det var jag, stod precis brevid en stor spegel... inte helt med i matchen då. =)
Jag håller just nu på med mitt första examensarete av de två jag ska göra. Känner mig alltid fångad när jag ska skriva liknande saker, alla åsikter som man har, som på något sätt är sunt förnuft, eller saker som är helt uppenara för den stora majoriteten måste backas upp. Bra att det är så, annars skulle man kunna ge ut vad som helst och kalla det vetenskap, och eftersom vetenskapen är lite för mycket av en religion för min smak så är det bra att den iaf går igenom nån slags kontroll.
Men det gör även att vetenskapen helt har tagit bort allt vad sunt förnuft heter ur bilden, jo visst, alla her inte helt sunt sunt förnuft, så jag kan förstå det.
Men vad innebär det? Att sanningarna vi har och förlitar oss på och agerar efter är sådana som bara kan basera sig på tidigare upptäckter, och att allt vi agerar efter endasthelt säkert fungerar i teorin.
Detta har två stora problem, dels, tänk om grund hypotesen är helt felaktig, tex om vi går tillbaka en bra bit i tiden, då man trodde att jorden var universums mittpunkt. Om man börjar med den tesen och bygger upp nästa, och nästa, och nästa, självklart kommer då alla som följer på den första felaktiga tesen att bli helt fel de med, eftersom grunden inte stämmer.
Så är jag fundersam om att det kan vara idag med, självklart, med våra mått mätta, stämmer alla våra grundantaganden, men om det inte är så? denna rigiditet i vetenskapen gör då att felet kommer att fortplanta sig nåt otroligt genom all forskning som görs på samma ämne, lite tråkigt att det då är smått omöjligt att säga emot.
Det andra är i hanterandet av människor, djur, allt som är levande. Självklart kan man får fram grymma resultat i en kontrollerad miljö, men funkar det verkligen i praktiken? Om man tar skolan som ett exempel, vi har ju haft en otrolig pedagogisk utveckling där, och lärarna blir bara bättre och bättre.... eller? så borde det vara, vi borde ha elever som kan mer och mer, och underbar undervisning. Men det är ju inte riktigt så.. En stor anledning till det kanske kan hittas i hur vi hanterar och utvecklar vetenskap, även den som handlar om något som inte riktigt kan mätas i vetenskapliga termer.
Nej, trött nu. Godnatt!
Jag insåg att träning mildrar upp det hela, så måndag sprang jag, tisdag boxades jag, och idag sprang jag igen,
gick dock inte så väldigt bra... hade sån träningsvärk i benen att jag fick ömsom gå och ömsom springa.
Mitt knä var lite för trasigt för löpning båda dagarna, men jag hoppas att det om jag är lite elak mot det, läker det. EDS är ju hur underbart som helst.. ok, värken i kroppen, men huvudvärken som gör mig svimfärdig / illamående, sätter lite för stor käpp i vardagen för att jag ska kunna ignoreradet helt.
Men men, nog klagat, mår nog bättre imorgon. =)
Rolig historia från träningen dock, jag höll på å stretcha efter tisdagens insats, och kollade förstött åt sidan medans jag gjorde det, efter tio sek ungefär kom jag på att jag stirrade på någon, som stirrade tillbaka, efter ytterligare fem sek kom jag på att det var jag, stod precis brevid en stor spegel... inte helt med i matchen då. =)
Jag håller just nu på med mitt första examensarete av de två jag ska göra. Känner mig alltid fångad när jag ska skriva liknande saker, alla åsikter som man har, som på något sätt är sunt förnuft, eller saker som är helt uppenara för den stora majoriteten måste backas upp. Bra att det är så, annars skulle man kunna ge ut vad som helst och kalla det vetenskap, och eftersom vetenskapen är lite för mycket av en religion för min smak så är det bra att den iaf går igenom nån slags kontroll.
Men det gör även att vetenskapen helt har tagit bort allt vad sunt förnuft heter ur bilden, jo visst, alla her inte helt sunt sunt förnuft, så jag kan förstå det.
Men vad innebär det? Att sanningarna vi har och förlitar oss på och agerar efter är sådana som bara kan basera sig på tidigare upptäckter, och att allt vi agerar efter endasthelt säkert fungerar i teorin.
Detta har två stora problem, dels, tänk om grund hypotesen är helt felaktig, tex om vi går tillbaka en bra bit i tiden, då man trodde att jorden var universums mittpunkt. Om man börjar med den tesen och bygger upp nästa, och nästa, och nästa, självklart kommer då alla som följer på den första felaktiga tesen att bli helt fel de med, eftersom grunden inte stämmer.
Så är jag fundersam om att det kan vara idag med, självklart, med våra mått mätta, stämmer alla våra grundantaganden, men om det inte är så? denna rigiditet i vetenskapen gör då att felet kommer att fortplanta sig nåt otroligt genom all forskning som görs på samma ämne, lite tråkigt att det då är smått omöjligt att säga emot.
Det andra är i hanterandet av människor, djur, allt som är levande. Självklart kan man får fram grymma resultat i en kontrollerad miljö, men funkar det verkligen i praktiken? Om man tar skolan som ett exempel, vi har ju haft en otrolig pedagogisk utveckling där, och lärarna blir bara bättre och bättre.... eller? så borde det vara, vi borde ha elever som kan mer och mer, och underbar undervisning. Men det är ju inte riktigt så.. En stor anledning till det kanske kan hittas i hur vi hanterar och utvecklar vetenskap, även den som handlar om något som inte riktigt kan mätas i vetenskapliga termer.
Nej, trött nu. Godnatt!
Tillbaka efter semestern.
Har haft för mycket att göra, för ont, för kaos för att skriva på ett tag, men nu börjar det vara dags igen, jag har äntligen nog ro för at hinna lyssna på mina tankar och jobba med dem.
Just nu studerar jag specialpedagogik, och har läst en massa böcker om normalitet, och hur samhället och skolan i alla tider sorterar ut det onormala för att kunna hantera det på ett lättare sätt, alternativt att kunna gömma undan det utan att skämmas och säga -Vi lyckades iallafall med de "normala barnen".
Många av dessa barn behöver egentligen inte denna slags behandling, nu säger jag inte att det är så för alla, utan har helt enkelt svårt att anpassa sig till att bli intryckt i en fåra och bara rabbla saket utan någon som helst kreativitet. Skolan tillgodoser inte deras behov, och de kan inte spela på skolans villkor.
Detta är inget jag fördömmer, för har du en klass på 32 individer så är det självklart att dessa 32 individer inte fungerar på samma sätt, och man kan inte ha 32 olika sätt att lära ut ett ämne på en timme.
För mig i min blivande lärarroll har jag dock tänkt försöka med tre olika, visuellt, liknelse och rakt på sak, sen får jag se hur jag löser problem efter det. Jag har verkligen börjat längta efter att få möjligheten att undervisa, testa och utvecklas.
Iallafall, detta var inte min poäng, kommer nog komma tillbaka till detta ämne många gånger till, tills jag har hittat en lösning som jag anser tillfredställande för mig.
Det som slog mig för några dagar sen med allt detta snurrande i mitt huvud är att alla människor är olika, vilket är underbart, men i samhället (skolan, men även i det stora hela) finns en otroligt stor strävan efter att odla fram vissa egenskaper hos människor, och ta bort andra.
Jag själv har vissa saker hos mig som inte är så vanliga, inga extrema egenskaper, men ändock inte så vanliga.
Dessa brukar jag hålla lite i när jag träffar nya människor, för att sedan ta fram dem mer och mer när jag lär känna dem. Jag tror att detta är ett väldigt normalt tillvägagångssätt människor emellan, och jag säger inte att jag helt ska sluta med det, men det slog mig, hur underbart är det inte att vara udda, att vara unik, att ha en personlighetssammansättning som är bara din.
Det är denna unika sak som gör att jag själv älskar vissa, tycker om andra och glömmer bort vissa. Och det är inte stora saker, bara de små variationerna som gör det.
Det är inte det normala hos dig som gör att folk älskar dig, det är det "normbrytande". Så alla mina små egenskaper, de "bra" och de "dåliga" kände jag helt plötsligt en väldigt stor kärlek för, och jag vill inte längre utveckla min personlighet, utan bara se den för vad den är, älska den, och låta den utvecklas åt vilket håll den än vill, för utvecklas och förändras gör vi alltid, med eller utan hjälp från det medvetna sinnet.
//enahel
Just nu studerar jag specialpedagogik, och har läst en massa böcker om normalitet, och hur samhället och skolan i alla tider sorterar ut det onormala för att kunna hantera det på ett lättare sätt, alternativt att kunna gömma undan det utan att skämmas och säga -Vi lyckades iallafall med de "normala barnen".
Många av dessa barn behöver egentligen inte denna slags behandling, nu säger jag inte att det är så för alla, utan har helt enkelt svårt att anpassa sig till att bli intryckt i en fåra och bara rabbla saket utan någon som helst kreativitet. Skolan tillgodoser inte deras behov, och de kan inte spela på skolans villkor.
Detta är inget jag fördömmer, för har du en klass på 32 individer så är det självklart att dessa 32 individer inte fungerar på samma sätt, och man kan inte ha 32 olika sätt att lära ut ett ämne på en timme.
För mig i min blivande lärarroll har jag dock tänkt försöka med tre olika, visuellt, liknelse och rakt på sak, sen får jag se hur jag löser problem efter det. Jag har verkligen börjat längta efter att få möjligheten att undervisa, testa och utvecklas.
Iallafall, detta var inte min poäng, kommer nog komma tillbaka till detta ämne många gånger till, tills jag har hittat en lösning som jag anser tillfredställande för mig.
Det som slog mig för några dagar sen med allt detta snurrande i mitt huvud är att alla människor är olika, vilket är underbart, men i samhället (skolan, men även i det stora hela) finns en otroligt stor strävan efter att odla fram vissa egenskaper hos människor, och ta bort andra.
Jag själv har vissa saker hos mig som inte är så vanliga, inga extrema egenskaper, men ändock inte så vanliga.
Dessa brukar jag hålla lite i när jag träffar nya människor, för att sedan ta fram dem mer och mer när jag lär känna dem. Jag tror att detta är ett väldigt normalt tillvägagångssätt människor emellan, och jag säger inte att jag helt ska sluta med det, men det slog mig, hur underbart är det inte att vara udda, att vara unik, att ha en personlighetssammansättning som är bara din.
Det är denna unika sak som gör att jag själv älskar vissa, tycker om andra och glömmer bort vissa. Och det är inte stora saker, bara de små variationerna som gör det.
Det är inte det normala hos dig som gör att folk älskar dig, det är det "normbrytande". Så alla mina små egenskaper, de "bra" och de "dåliga" kände jag helt plötsligt en väldigt stor kärlek för, och jag vill inte längre utveckla min personlighet, utan bara se den för vad den är, älska den, och låta den utvecklas åt vilket håll den än vill, för utvecklas och förändras gör vi alltid, med eller utan hjälp från det medvetna sinnet.
//enahel
Hålla andan..
Nu, nu kan jag släppa ut det andetag jag har hållit in de senaste veckorna...
För lite mindre än två veckor sedan fick jag beskedet att min mormor var döende. Det var en, vad ska jag säga förväntad men ändå sorglig men ändå glad men ändå sorglig nyhet. Förväntad för att hon ständigt har gått nedåt kroppsligt på senaste, sorglig för att man gärna alltid vill ha kvar de människor man älskar runt sig, glad för att jo, man vill ha de människor man älskar kvar, men inte till vilket pris som helst, inte om de själva känner att det är dags att gå vidare, sorgligt för att... för att.
Nu, idag, så gick hon vidare.
Jag har så svårt att reda ut mina känslor just nu, för jag känner frid glädje sorg, jag känner frid och glädje för jag tror verkligen att det här var vad hon ville, inte så att hon gick och hoppades på det, men att det var dags.
Samtidigt som jag inte vet det säkert, men hon dog lugn så.. Jag tror verkligen det.
Man ska ju känna sorg, men just nu, visst gör jag det, jag kommer aldrig att få träffa mormor igen i denna värld, inte fysiskt, och jag älskade verkligen henne. Men, jag känner mest bara lättnad, att hon slapp långa lidande år, och att hon verkade vara så tillfreds, och kärleksfull och lugn de sista gångerna jag träffade henne, det kändes som om hon var nöjd med sitt liv, som om hon åstadkommit det hon satt sig för.
Jag och hon var inte närmast, jag bodde en bit bort, och hon hade många barnbarn, men ändå, när jag tänker på henne nu, hehe, jag tänker faktiskt att hon var lite av en barsk och osentimental kvinna, men med mycket kärlek som lös igenom, väldigt mycket. Hon har alltid vad jag har sett varit väldigt rak på sak, och rätt så ogenerad, hon hade en underbar reaktion när hon såg två av mina tatueringar, "Oh va fina, har du några mera? får jag se?" så härlig reaktion av en kvinna från hennes generation.
Nej, jag svamlar nu, har nog inte riktigt förstått helt än.. gråter en skvätt och skrattar en skvätt om vart annat..
Så Mormor, Göta, tack för att du kom hit en stund, tack för att du valde vår släkt, jag vet att livet ibland var väldigt hårt för dig, och ibland helt underbart, jag hoppas och tror verkligen att det goda verkligen övervägde de onda. De gånger när vi sågs, och Du verkligen lös igenom var du helt otroligt underbar, att få känna dig gav mig mycket, mer än vad jag någonsin får veta. Jag kommer alltid att bära med mig minnet av dig, av den du verkligen är, och jag älskar dig väldigt väldigt mycket, men det tror jag att du vet. Hoppas att du är lycklig nu, med alla som gått före dig, som väntar på dig.
Tack för besöket, och välkommen tillbaka.
Stor mjuk mormorkram // Helena
För lite mindre än två veckor sedan fick jag beskedet att min mormor var döende. Det var en, vad ska jag säga förväntad men ändå sorglig men ändå glad men ändå sorglig nyhet. Förväntad för att hon ständigt har gått nedåt kroppsligt på senaste, sorglig för att man gärna alltid vill ha kvar de människor man älskar runt sig, glad för att jo, man vill ha de människor man älskar kvar, men inte till vilket pris som helst, inte om de själva känner att det är dags att gå vidare, sorgligt för att... för att.
Nu, idag, så gick hon vidare.
Jag har så svårt att reda ut mina känslor just nu, för jag känner frid glädje sorg, jag känner frid och glädje för jag tror verkligen att det här var vad hon ville, inte så att hon gick och hoppades på det, men att det var dags.
Samtidigt som jag inte vet det säkert, men hon dog lugn så.. Jag tror verkligen det.
Man ska ju känna sorg, men just nu, visst gör jag det, jag kommer aldrig att få träffa mormor igen i denna värld, inte fysiskt, och jag älskade verkligen henne. Men, jag känner mest bara lättnad, att hon slapp långa lidande år, och att hon verkade vara så tillfreds, och kärleksfull och lugn de sista gångerna jag träffade henne, det kändes som om hon var nöjd med sitt liv, som om hon åstadkommit det hon satt sig för.
Jag och hon var inte närmast, jag bodde en bit bort, och hon hade många barnbarn, men ändå, när jag tänker på henne nu, hehe, jag tänker faktiskt att hon var lite av en barsk och osentimental kvinna, men med mycket kärlek som lös igenom, väldigt mycket. Hon har alltid vad jag har sett varit väldigt rak på sak, och rätt så ogenerad, hon hade en underbar reaktion när hon såg två av mina tatueringar, "Oh va fina, har du några mera? får jag se?" så härlig reaktion av en kvinna från hennes generation.
Nej, jag svamlar nu, har nog inte riktigt förstått helt än.. gråter en skvätt och skrattar en skvätt om vart annat..
Så Mormor, Göta, tack för att du kom hit en stund, tack för att du valde vår släkt, jag vet att livet ibland var väldigt hårt för dig, och ibland helt underbart, jag hoppas och tror verkligen att det goda verkligen övervägde de onda. De gånger när vi sågs, och Du verkligen lös igenom var du helt otroligt underbar, att få känna dig gav mig mycket, mer än vad jag någonsin får veta. Jag kommer alltid att bära med mig minnet av dig, av den du verkligen är, och jag älskar dig väldigt väldigt mycket, men det tror jag att du vet. Hoppas att du är lycklig nu, med alla som gått före dig, som väntar på dig.
Tack för besöket, och välkommen tillbaka.
Stor mjuk mormorkram // Helena
Kasettband
Idag hade jag en muntlig enskild redovisning, jag var helt ok förberedd, hade förstått det mesta av labben, hade bara inte haft tid att gå igenom exakt vad jag skulle säga, men ändå, visst att jag förstod och kunde.
Sen när jag väl gick in, snurrades allt ihop i mitt huvud, jag fick svårt att uttrycka min kunskap, snubblade på vad jag skulle säga osv.
Det gick helt ok bra ändå, för när jag sa något fel, vilket jag gjorde några gånger, påpekade min lärare det, och jag fick rätta mig. Men varför varför är jag så!
Jag pratade i förra inlägget om självförtroende, vilket stämmer jag har det, ett bra t.o.m, men ändå snurrar ett litet kasettband i mig med meningen, det duger inte, du duger inte, det är inte nog. Jag vet att det är nog, jag vet att jag gjort mitt bästa, men ändå, i stressade lägen kommer det lilla bandet fram, samma sak när jag skriver tenta.
Fördelen med det är ju att jag aldrig kan klara en kurs utan att verkligen kunna den, för kombinationen av att jag snurrar och stressar ihop allt i huvudet, och att jag har så svårt att skriva, (och att jag har så hemsk handstil att jag får minuspoäng bara av det) gör att jag måste kunna en kurs bra bara för att häva mig över godkänt gränsen, det ligger på något sätt en trygghet i det efteråt.
Detta lilla lilla band.... Jag måste nog försöka utröna var dess källa är, så att jag kan läka den, ge den den uppmärksamhet den förtjänar, och sen vinka av den.
Vad ja än gör, kan det alltid bli bättre, alltid. Det är bara att komma ihåg att jag behöver inte vara bäst, så länge jag tycker att jag är bra.
Och eftersom jag gör mitt bästa, och är jag, så är jag det.
Stor kram på er, alla vackra grymma människor.
Puss! // enahel
Sen när jag väl gick in, snurrades allt ihop i mitt huvud, jag fick svårt att uttrycka min kunskap, snubblade på vad jag skulle säga osv.
Det gick helt ok bra ändå, för när jag sa något fel, vilket jag gjorde några gånger, påpekade min lärare det, och jag fick rätta mig. Men varför varför är jag så!
Jag pratade i förra inlägget om självförtroende, vilket stämmer jag har det, ett bra t.o.m, men ändå snurrar ett litet kasettband i mig med meningen, det duger inte, du duger inte, det är inte nog. Jag vet att det är nog, jag vet att jag gjort mitt bästa, men ändå, i stressade lägen kommer det lilla bandet fram, samma sak när jag skriver tenta.
Fördelen med det är ju att jag aldrig kan klara en kurs utan att verkligen kunna den, för kombinationen av att jag snurrar och stressar ihop allt i huvudet, och att jag har så svårt att skriva, (och att jag har så hemsk handstil att jag får minuspoäng bara av det) gör att jag måste kunna en kurs bra bara för att häva mig över godkänt gränsen, det ligger på något sätt en trygghet i det efteråt.
Detta lilla lilla band.... Jag måste nog försöka utröna var dess källa är, så att jag kan läka den, ge den den uppmärksamhet den förtjänar, och sen vinka av den.
Vad ja än gör, kan det alltid bli bättre, alltid. Det är bara att komma ihåg att jag behöver inte vara bäst, så länge jag tycker att jag är bra.
Och eftersom jag gör mitt bästa, och är jag, så är jag det.
Stor kram på er, alla vackra grymma människor.
Puss! // enahel
Självförtroende.
Jag fick idag frågan hur det kommer sig att jag har så bra självförtroende, eftersom jag inte ser mig själv utifrån, så kan jag inte riktigt uppfatta om jag har det, tror dock att det stämmer. mer och mer på senaste av någon anledning.
Men det är även märkte jag bemötandet från andra som gör det, jag anpassar mig lite för mycket efter vad som anses passande.. och i sverige är det jante som säger, jante som gör. Men om jag däremot träffar en person som ser en, och säger wow, vilken bra grej att du har sånt självförtroende, då kan jag låta det vara lika stort som det är, ogenerat, vilken otroligt skön känsla det är. Att träffa någon som låter en vara lika stor som man är.
Iallafall, mitt svar var att det beror nog mycket på min uppväxt, hur man än vrider och vänder på det så har jag haft en uppväxt där jag har fått hantera svåra saker mer eller mindre själv, detta har gett mig dels en stabilitet i vetskapen att nästan vad som än händer, så klarar jag det. Och även en förmåga att inte ens se eller hänga upp mig på små detaljer.
Självklart är det mycket annat med, mina föräldrar har båda gett mig små verktyg, som jag har använt på olika sätt för att ta mig framåt.
Även det faktum att jag bara en dag helt bytte stad att bo i tror jag har hjälpt mycket, att behöva skapa sig ett helt nytt socialt nätverk, utan någon att luta sig emot.Det har stärkt en hel del, vetskapen att det är just jag som duger, som går in i olika grupper.
Min dröm är nog att leva i en värld, där vi kan låta varandra vara lika stora och vackra som vi är, utan rädsla för att någon ska vara bättre än nägon annan. Utan dömmande och uppradande av olika "värdefulla" egenskaper, vilken frihet det skulle skapa..
Puss//enahel
Men det är även märkte jag bemötandet från andra som gör det, jag anpassar mig lite för mycket efter vad som anses passande.. och i sverige är det jante som säger, jante som gör. Men om jag däremot träffar en person som ser en, och säger wow, vilken bra grej att du har sånt självförtroende, då kan jag låta det vara lika stort som det är, ogenerat, vilken otroligt skön känsla det är. Att träffa någon som låter en vara lika stor som man är.
Iallafall, mitt svar var att det beror nog mycket på min uppväxt, hur man än vrider och vänder på det så har jag haft en uppväxt där jag har fått hantera svåra saker mer eller mindre själv, detta har gett mig dels en stabilitet i vetskapen att nästan vad som än händer, så klarar jag det. Och även en förmåga att inte ens se eller hänga upp mig på små detaljer.
Självklart är det mycket annat med, mina föräldrar har båda gett mig små verktyg, som jag har använt på olika sätt för att ta mig framåt.
Även det faktum att jag bara en dag helt bytte stad att bo i tror jag har hjälpt mycket, att behöva skapa sig ett helt nytt socialt nätverk, utan någon att luta sig emot.Det har stärkt en hel del, vetskapen att det är just jag som duger, som går in i olika grupper.
Min dröm är nog att leva i en värld, där vi kan låta varandra vara lika stora och vackra som vi är, utan rädsla för att någon ska vara bättre än nägon annan. Utan dömmande och uppradande av olika "värdefulla" egenskaper, vilken frihet det skulle skapa..
Puss//enahel
Annas dröm..
Jag läste ett inlägg som min moster skrev på sin blogg, om grunden till lycka, gillade verkligen det inlägget, och kände så verkligen igen mig i vissa av sakerna hon pratade om, vissa av sakerna har jag fått kämpa mycket med.
http://annasdrom.blogg.se/ Inlägget heter: Grunden till lycka!
Som det hon skriver om att hon gjort ett medvetet val om att vara naiv och godtrogen, har gjort exakt samma sak.
För ganska många år sedan var jag naiv/öppen, sen kom världen och viskade till mig att det var svaghet.. Så jag lade det på hyllan ett tag..
Fy va jobbigt det var! tog mycket energi, gjorde mig inget gott( för även om folk nu har annat än gott bakom sina handlingar, vad gör det egentligen mig om jag vet om det eller inte, det är deras grej, inget jag behöver lägga energi på, eller bekymra mig om.)
Så efter ett tag gjorde jag det medvetna valet att vara naiv och godtrogen, och så skönt det är! Man behöver inte lägga någon energi på att fundera ut andras agenda, och man slutar ha en egen agenda, vad ska det egentligen ge?
Bara det här att släppa alla funderingar om att andra inte är/agerar rent och klart, gör att man själv agerar rent och klart.
Man finner verkligen ingen mening med att agera på ett sätt, och tänka på ett annat.
Tyvär blir det så att när jag är riktigt trött och fysiskt/psykiskt utmattad, börjar jag fortfarande ifrågasätta folk agendor, jag tror att det är för att jag undermedvetet tror att när jag är så svag och oskyddad kan människor så mycket lättare såra/skada mig, så jag ser ont uppsåt i saker.
Men det är ju inte riktigt smart.. Jag väljer ju själv vad jag tar åt mig, och tar jag inte åt mig andras skrot när jag mår bra, varför skulle jag då börja konka på det när jag mår dåligt... hm.. får jobba på det.
Idag har varit ännu en lång dag på skolan, likaså kommer morgondagen vara. Men, jag gör saker, jag kommer framåt, jag lär mig, och jag älskar att lära mig, så egentligen, egentligen älskar jag vad jag gör. ;)
(jag tycker faktiskt om det, särskilt när jag kommer framåt och inte bara kör huvudet i väggen. )
Puss! / enahel
http://annasdrom.blogg.se/ Inlägget heter: Grunden till lycka!
Som det hon skriver om att hon gjort ett medvetet val om att vara naiv och godtrogen, har gjort exakt samma sak.
För ganska många år sedan var jag naiv/öppen, sen kom världen och viskade till mig att det var svaghet.. Så jag lade det på hyllan ett tag..
Fy va jobbigt det var! tog mycket energi, gjorde mig inget gott( för även om folk nu har annat än gott bakom sina handlingar, vad gör det egentligen mig om jag vet om det eller inte, det är deras grej, inget jag behöver lägga energi på, eller bekymra mig om.)
Så efter ett tag gjorde jag det medvetna valet att vara naiv och godtrogen, och så skönt det är! Man behöver inte lägga någon energi på att fundera ut andras agenda, och man slutar ha en egen agenda, vad ska det egentligen ge?
Bara det här att släppa alla funderingar om att andra inte är/agerar rent och klart, gör att man själv agerar rent och klart.
Man finner verkligen ingen mening med att agera på ett sätt, och tänka på ett annat.
Tyvär blir det så att när jag är riktigt trött och fysiskt/psykiskt utmattad, börjar jag fortfarande ifrågasätta folk agendor, jag tror att det är för att jag undermedvetet tror att när jag är så svag och oskyddad kan människor så mycket lättare såra/skada mig, så jag ser ont uppsåt i saker.
Men det är ju inte riktigt smart.. Jag väljer ju själv vad jag tar åt mig, och tar jag inte åt mig andras skrot när jag mår bra, varför skulle jag då börja konka på det när jag mår dåligt... hm.. får jobba på det.
Idag har varit ännu en lång dag på skolan, likaså kommer morgondagen vara. Men, jag gör saker, jag kommer framåt, jag lär mig, och jag älskar att lära mig, så egentligen, egentligen älskar jag vad jag gör. ;)
(jag tycker faktiskt om det, särskilt när jag kommer framåt och inte bara kör huvudet i väggen. )
Puss! / enahel
Yey!!
Nu har jag fått mig en intervju. Jag hittade ett sommarjobb som jag var sugen på, att jobba som kolloledare, är inte sugen på så mycket annat, utan har nog bestämt mig för att det vill jag ha, så nu idag fick jag ett brev om att jag om jag fortfarande var intresserad var välkommen på intervju. Hihi, känns väldigt bra, nu ska jag bara äga den, och se så att jag får jobba så mycket som jag vill så ska det nog bli en väldigt trevlig sommar.
Idag har varit en helt ok, egentligen ganska bra dag, jag har suttit i skolan till stax efter sju, så jag har fårr mycket gjort, det går långsamt framåt, men eftersom jag gör allt själv så lär jag mig.
hade min första dag på min nya kurs idag, men eftersom jag ochså hade miniprov på min gamla valde jag det. Det svåraste med att läsa dubbelt är nog just att all undervisning krockar, så det är väldigt svårt att välja vad man ska gå på.
Men jag hade väldigt tur idag, boken till min (6p inte alls mycket) kurs kostar tydligen multum, men jag frågade en som jag läser med om han hade den att sälja/låna ut/ hyra ut? och låna blev det. perfekt.
Jag har märkt att är man bara nog övertygad om att saker kommer att lösa sig, så gör de det, och gör de det inte, så har man iallafall sluppit ifrån att oroa sig. smällar tenderar att vara lika hårda oförberedda eller inte... för det mesta.
Hjälp va hurtig jag kände mig idag, tror jag överkompenserar pga den långa dagen, är egentligen inte såhär skuttig.
Nej, nu är det dags att diska.
Puss! / enahel
Idag har varit en helt ok, egentligen ganska bra dag, jag har suttit i skolan till stax efter sju, så jag har fårr mycket gjort, det går långsamt framåt, men eftersom jag gör allt själv så lär jag mig.
hade min första dag på min nya kurs idag, men eftersom jag ochså hade miniprov på min gamla valde jag det. Det svåraste med att läsa dubbelt är nog just att all undervisning krockar, så det är väldigt svårt att välja vad man ska gå på.
Men jag hade väldigt tur idag, boken till min (6p inte alls mycket) kurs kostar tydligen multum, men jag frågade en som jag läser med om han hade den att sälja/låna ut/ hyra ut? och låna blev det. perfekt.
Jag har märkt att är man bara nog övertygad om att saker kommer att lösa sig, så gör de det, och gör de det inte, så har man iallafall sluppit ifrån att oroa sig. smällar tenderar att vara lika hårda oförberedda eller inte... för det mesta.
Hjälp va hurtig jag kände mig idag, tror jag överkompenserar pga den långa dagen, är egentligen inte såhär skuttig.
Nej, nu är det dags att diska.
Puss! / enahel
Jora, så att ehh.....
Jag är kär, det är bara att jag inte har någon nog spännande person att vara kär i.. skapar ett litet problem.. måste skaffa mig större bekantskapskrets.
Jag har varit på "kalas" ikväll, min gamla sångelev fyllde 20. Väldigt kul. Känns så skumt när folk som var så väldigt små börjar växa ikapp en, hon var nog min elev när jag var 18-19 år, dvs hon var 12-13, väldig skillnad, men nu, visst är det skillnad, men inte så otroligt mycket. Hon är dock en av dessa människor som känns som om hon är fångad i en för ung kropp, en gamma själ om man så vill, aldeles för hårt liv aldeles för snabbt.
Men det med att leva ett riktigt hårt liv från början, kan verkligen om man överlever det ha sina fördelar, man utvecklas verkligen mycket av det, och hur jobbig väg man ändå får ta för att utvecklas tycket jag personligen att det är värt det, jag skulle inte vilja vara någon annan än jag är, skulle definitivt inte vilja vara den jag var för fem år sedan... Tror nog det är så för henne med. Man kan få igenomlida otrolig växtvärk, men oj så stor man kan bli. =)
sova nu. Puss! / enahel
Jag har varit på "kalas" ikväll, min gamla sångelev fyllde 20. Väldigt kul. Känns så skumt när folk som var så väldigt små börjar växa ikapp en, hon var nog min elev när jag var 18-19 år, dvs hon var 12-13, väldig skillnad, men nu, visst är det skillnad, men inte så otroligt mycket. Hon är dock en av dessa människor som känns som om hon är fångad i en för ung kropp, en gamma själ om man så vill, aldeles för hårt liv aldeles för snabbt.
Men det med att leva ett riktigt hårt liv från början, kan verkligen om man överlever det ha sina fördelar, man utvecklas verkligen mycket av det, och hur jobbig väg man ändå får ta för att utvecklas tycket jag personligen att det är värt det, jag skulle inte vilja vara någon annan än jag är, skulle definitivt inte vilja vara den jag var för fem år sedan... Tror nog det är så för henne med. Man kan få igenomlida otrolig växtvärk, men oj så stor man kan bli. =)
sova nu. Puss! / enahel
Guldgruvor
Idag har jag testat en ny träningsform, coreboard. Jag är lite kär, det var bra lagom ansträngande, lagom svårt osv osv, sen hem, dusch och väldigt trött nu...
Jag fick ett sms från min syster idag, det var med hälsningar från guldgruvan, dvs hon kallade sig min guldgruva, helt underbar beskrivning, den passade henne så bra. Att ha den självklara insikten att man är väldigt värdefull för människor, och att inte förminska sig, utan bara veta, att man är sin systers guldgruva, vackert.
Det är en sak jag åtminstonde alltför ofta glömmer, jag tycket väldigt mycket om väldigt många personer, jag blir jätteglad när de hör av sig, bara för att berätta att något kul har hänt tex, eller bara för att.
Och hör de av sig för att dom vill ha sälskap, eller ska hitta på något, jättekul.
Varför är det då så svårt att inse att det är samma sak när jag hör av mig till någon, utan något speciellt syfte.
Jag är fast i den undermedvetna tanken att ska jag höra av mig, då måste jag först och främst ha mycket tid utifall den jag ringer till vill prata länge, jag måste ha ett syfte med det, och åtminstonde några relevanta saker att prata om, jag måste må bra och vara pigg. Varför? jag skulle aldrig komma på tanken att förvänta mig det av andra...
På liknande spår, jag har suttit och jobbat med en labb idag, och hade dåligt samvete när jag kom dit, (pga det var jag väldigt arg första timmen) för att jag inte förstått exakt allt vi skulle göra, för att jag inte memorerat labanvisningen, och för att jag inte kunde instrumenten exakt.
Förstod dock varför jag var arg, så det gick rätt så bra ändå, bet inte huvudet av någon..
Men varför är det så, varför var jag arg på mig? Jag hade gjort så bra jag kunde innan, precis så bra som jag orkat och fortfarande mådde bra av. Varför kräver vi så mycket mer av oss själv än av andra? Jag ska jobba på att om jag verkligen gjort mitt bästa ( dvs gjort så mycket att jag fortfarande mår bra och inte känner mig försummad) så ska jag vara nöjd med det, nej mer än nöjd, jag ska vara tillfreds.
Men som avslutning, mina älskade guldkistor som finns där ute, tack för min enorma rikedom.
Puss! / enahel (som gäspar käken urled och ska gå och sova)
Jag fick ett sms från min syster idag, det var med hälsningar från guldgruvan, dvs hon kallade sig min guldgruva, helt underbar beskrivning, den passade henne så bra. Att ha den självklara insikten att man är väldigt värdefull för människor, och att inte förminska sig, utan bara veta, att man är sin systers guldgruva, vackert.
Det är en sak jag åtminstonde alltför ofta glömmer, jag tycket väldigt mycket om väldigt många personer, jag blir jätteglad när de hör av sig, bara för att berätta att något kul har hänt tex, eller bara för att.
Och hör de av sig för att dom vill ha sälskap, eller ska hitta på något, jättekul.
Varför är det då så svårt att inse att det är samma sak när jag hör av mig till någon, utan något speciellt syfte.
Jag är fast i den undermedvetna tanken att ska jag höra av mig, då måste jag först och främst ha mycket tid utifall den jag ringer till vill prata länge, jag måste ha ett syfte med det, och åtminstonde några relevanta saker att prata om, jag måste må bra och vara pigg. Varför? jag skulle aldrig komma på tanken att förvänta mig det av andra...
På liknande spår, jag har suttit och jobbat med en labb idag, och hade dåligt samvete när jag kom dit, (pga det var jag väldigt arg första timmen) för att jag inte förstått exakt allt vi skulle göra, för att jag inte memorerat labanvisningen, och för att jag inte kunde instrumenten exakt.
Förstod dock varför jag var arg, så det gick rätt så bra ändå, bet inte huvudet av någon..
Men varför är det så, varför var jag arg på mig? Jag hade gjort så bra jag kunde innan, precis så bra som jag orkat och fortfarande mådde bra av. Varför kräver vi så mycket mer av oss själv än av andra? Jag ska jobba på att om jag verkligen gjort mitt bästa ( dvs gjort så mycket att jag fortfarande mår bra och inte känner mig försummad) så ska jag vara nöjd med det, nej mer än nöjd, jag ska vara tillfreds.
Men som avslutning, mina älskade guldkistor som finns där ute, tack för min enorma rikedom.
Puss! / enahel (som gäspar käken urled och ska gå och sova)
Samhället lär oss att älska med rädsla..
Jag har funderat lite på det här med villkorslös kärlek, och vari svårigheten ligger i att bara känna den fullt ut, till alla och envar. Borde ju inte vara så svårt egentligen.
Men sen slog det mig, att denna kärlek, räknas oftas som svaghet från samhällets sida, att ge utan att få något tillbaka, inte bara en gång, utan gång på gång, utan förväntningar varje gång, det är ju inte något positivt, det är att bli överkörd! Man måste ju stå upp för sig själv!! annars kan ju vem som helst komma och bara köra över en!! Man är vek!!
Och är det kanske en situation där en person säger att den älskar en annan, så först och främst är det viktigt med ett svar, sen måste det ju vara ett bra svar, för annars är det stor dramatik och hopp och hej och katastrof.. varför är det så?
Om man nu älskar någon, så älskar man någon, så älskar man någon. Den saken i sig är nog, vari finns syftet, behovet att den älskar en tillbaka?
Visst det är ju helt underbart, men befinner sig den personen på ett annat stadie, på en annan plats så är inte det hela världen. Det förändrar inte det faktum att du älskar någon, ett bra faktum.
Och det här med att räkna tjänster och gentjänster, att vara så rädd för att bli utnyttjad, vad är det för något?
Om du hjälper en annan människa, om du har möjlighet att hjälpa en annan människa, gör då det.
Har du verkligen möjlighet så tar det inget ifrån dig, har du verkligen möjlighet så är det största du får ut av det glädje över att ha fått hjälpa en annan människa. Och att då, efter att du har fått den stora gåvan, att ha fått hjälpa någon annan, gå och vänta på att få hjälp tillbaka, att hålla koll exakt på hur mycket hjälp som utbytts personen och dig emellan, ger ingenting, binder bara upp energi och dåliga känslor.
Jag brukade göra det, hålla koll, inte för att se till att jag fick mitt, utan för att jag var rädd att be om hjälp, rädd att någon skulle se mig som svag, och om jag då väl behövde be om hjälp så såg jag till att be någon som jag hjälp förut, bara för att kunna döva mitt dåliga samvete över att jag inte var perfekt med frasen, den har jag minsann hjälpt såhär mycket förut.
Men vad gör jag då om inte dödar den fina känslan för någon annan, och för vad? För att kunna hålla fast vid min känsla av att duga, att göra rätt för mig. Men ju mer jag höll fast i mitt egenvärde, som jag skapat igenom yttre omständigheter, ju svårare blev det att hålla fast, ju mer var jag tvungen att spä på det.
Eftersom jag började kanske med att säga se jag duger, jag har ju 1, då sen när jag ska rättfärdiga mig nästa gång blir det, se jag duger, jag har ju 1 och.. eh.. 2, och sen då?sen måste jag ha 3, 4......
Nu, nu använder jag mina boosts som ett mått, när jag märker att mitt undermedvetna börjar räkna dem, då får jag ge mig själv lite extra kärlek.
Nej, nu har jag famlat helt från ämnet.. Kärlek...
Om du älskar dig själv helt och fullt, och nu menar jag inte att du ska vara lyriskt förälskad i dig varje dag, men om du älskar dig själv, kan du älska andra, kan du älska andra kan du älska dig själv. Det finns ingen svaghet i att älska någon som inte själv älskar, det finns ingen speciell styrka heller, det är bara, det ska inte vara något att uppnå, något att kämpa för, det ska bara vara, ett naturligt tillstånd, inget att reflektera över så mycket, älskar man så älskar man, och det gör man, alla man lär känna på riktigt, det ska inte vara en svår grej, vissa dagar, idag, i veckan är det inte en svår grej, men samhällets påtvingade rädslor är ibland svåra att ignorera, de är för stora. för lockande övertygande.
Men idag, just nu är mina ögon klara, idag älskar jag, idag är det ingen stor eller svår grej.
Puss / enahel
Men sen slog det mig, att denna kärlek, räknas oftas som svaghet från samhällets sida, att ge utan att få något tillbaka, inte bara en gång, utan gång på gång, utan förväntningar varje gång, det är ju inte något positivt, det är att bli överkörd! Man måste ju stå upp för sig själv!! annars kan ju vem som helst komma och bara köra över en!! Man är vek!!
Och är det kanske en situation där en person säger att den älskar en annan, så först och främst är det viktigt med ett svar, sen måste det ju vara ett bra svar, för annars är det stor dramatik och hopp och hej och katastrof.. varför är det så?
Om man nu älskar någon, så älskar man någon, så älskar man någon. Den saken i sig är nog, vari finns syftet, behovet att den älskar en tillbaka?
Visst det är ju helt underbart, men befinner sig den personen på ett annat stadie, på en annan plats så är inte det hela världen. Det förändrar inte det faktum att du älskar någon, ett bra faktum.
Och det här med att räkna tjänster och gentjänster, att vara så rädd för att bli utnyttjad, vad är det för något?
Om du hjälper en annan människa, om du har möjlighet att hjälpa en annan människa, gör då det.
Har du verkligen möjlighet så tar det inget ifrån dig, har du verkligen möjlighet så är det största du får ut av det glädje över att ha fått hjälpa en annan människa. Och att då, efter att du har fått den stora gåvan, att ha fått hjälpa någon annan, gå och vänta på att få hjälp tillbaka, att hålla koll exakt på hur mycket hjälp som utbytts personen och dig emellan, ger ingenting, binder bara upp energi och dåliga känslor.
Jag brukade göra det, hålla koll, inte för att se till att jag fick mitt, utan för att jag var rädd att be om hjälp, rädd att någon skulle se mig som svag, och om jag då väl behövde be om hjälp så såg jag till att be någon som jag hjälp förut, bara för att kunna döva mitt dåliga samvete över att jag inte var perfekt med frasen, den har jag minsann hjälpt såhär mycket förut.
Men vad gör jag då om inte dödar den fina känslan för någon annan, och för vad? För att kunna hålla fast vid min känsla av att duga, att göra rätt för mig. Men ju mer jag höll fast i mitt egenvärde, som jag skapat igenom yttre omständigheter, ju svårare blev det att hålla fast, ju mer var jag tvungen att spä på det.
Eftersom jag började kanske med att säga se jag duger, jag har ju 1, då sen när jag ska rättfärdiga mig nästa gång blir det, se jag duger, jag har ju 1 och.. eh.. 2, och sen då?sen måste jag ha 3, 4......
Nu, nu använder jag mina boosts som ett mått, när jag märker att mitt undermedvetna börjar räkna dem, då får jag ge mig själv lite extra kärlek.
Nej, nu har jag famlat helt från ämnet.. Kärlek...
Om du älskar dig själv helt och fullt, och nu menar jag inte att du ska vara lyriskt förälskad i dig varje dag, men om du älskar dig själv, kan du älska andra, kan du älska andra kan du älska dig själv. Det finns ingen svaghet i att älska någon som inte själv älskar, det finns ingen speciell styrka heller, det är bara, det ska inte vara något att uppnå, något att kämpa för, det ska bara vara, ett naturligt tillstånd, inget att reflektera över så mycket, älskar man så älskar man, och det gör man, alla man lär känna på riktigt, det ska inte vara en svår grej, vissa dagar, idag, i veckan är det inte en svår grej, men samhällets påtvingade rädslor är ibland svåra att ignorera, de är för stora. för lockande övertygande.
Men idag, just nu är mina ögon klara, idag älskar jag, idag är det ingen stor eller svår grej.
Puss / enahel
Aj aj.
Idag har jag haft en ond dag, dvs en ont i kroppen, smärtor aj aj dag. Det spelar ingen roll hur många gånger jag gör det, jag kommer nog aldrig vänja mig vid att jag jag tex känner att jag måste knaka till axeln lite, lyfter upp armen för att rätta till, och känner hur hela benet skiftar position, blir så otrolig obehagskänsla i kroppen av det..
Tror dock det var till det bättre idag, har inte ont där längre.
Men resten, huden öm och bli illröd när jag rör den, allt känns som om det ligger fel, knäna verkar inte ha någon vaddering idag.. det är alltid en så fin balans, mellan att faktisk anstränga kroppen på ett bra sätt, så att den håller igång och mår bra, och att lyckas förstöra något så att man inte kan gå på någon vecka.
Men en bra sak med dagen, med sådana dagar, (vet inte om det har något samband eller om jag gärna ser det sambandet för att muntra upp mig på onda aj aj dagar ) är att min hjärna fungerat riktigt bra, saker har flytit på och uppgifter har blivit lösta, jag har helt enkelt haft en väldigt bra intellektuell dag.
Kom på att det kanske har något med varandra att göra ändå, jag har sovit bra, så hjärnan är glad och utvilad, men jag har sovit länge, så kroppen har legat länge, hunnit bli avslappnad, skifta position lite här och där.
Jag kommer väldigt ofta att tänka på och sjunga på en gammal barnvisa, som liknelse över hur min kropp och mina ben i kroppen fungerar, " Å en slank hon hit, å en slank hon dit å en slank hon ner i diket! "
Det förklarar dock inte huden... men jag gillar ändå teorin!
Vad mycket bra det finns ändå med att ha den diagnos jag har, jag kan gå, springa, fungera som vem som helst till en viss gräns, jag får stor förståelse för att människor kan må fysiskt dåligt utan att det syns på dem, jag får stor insikt i att alla inte har samma fysiska förutsättningar, jag får större motivation att träna och hålla mig aktiv, jag tvingas lära mig att lyssna till min kropp, Jag är inte hypokondriker =P(fick en gång den diagnosen, innan jag fick den jag har nu, vågade mig inte till en läkare eller dyl på 5-6år efter det) , finns nog väldigt mycket mer som jag inte kommer att tänka på just nu, för just nu har jag en aj aj dag. Är nog inte ensam om det.
Nej nu får det vara nog på klagovisan, och detta väldigt fysiska inlägg.
Puss! / enahel
Tror dock det var till det bättre idag, har inte ont där längre.
Men resten, huden öm och bli illröd när jag rör den, allt känns som om det ligger fel, knäna verkar inte ha någon vaddering idag.. det är alltid en så fin balans, mellan att faktisk anstränga kroppen på ett bra sätt, så att den håller igång och mår bra, och att lyckas förstöra något så att man inte kan gå på någon vecka.
Men en bra sak med dagen, med sådana dagar, (vet inte om det har något samband eller om jag gärna ser det sambandet för att muntra upp mig på onda aj aj dagar ) är att min hjärna fungerat riktigt bra, saker har flytit på och uppgifter har blivit lösta, jag har helt enkelt haft en väldigt bra intellektuell dag.
Kom på att det kanske har något med varandra att göra ändå, jag har sovit bra, så hjärnan är glad och utvilad, men jag har sovit länge, så kroppen har legat länge, hunnit bli avslappnad, skifta position lite här och där.
Jag kommer väldigt ofta att tänka på och sjunga på en gammal barnvisa, som liknelse över hur min kropp och mina ben i kroppen fungerar, " Å en slank hon hit, å en slank hon dit å en slank hon ner i diket! "
Det förklarar dock inte huden... men jag gillar ändå teorin!
Vad mycket bra det finns ändå med att ha den diagnos jag har, jag kan gå, springa, fungera som vem som helst till en viss gräns, jag får stor förståelse för att människor kan må fysiskt dåligt utan att det syns på dem, jag får stor insikt i att alla inte har samma fysiska förutsättningar, jag får större motivation att träna och hålla mig aktiv, jag tvingas lära mig att lyssna till min kropp, Jag är inte hypokondriker =P(fick en gång den diagnosen, innan jag fick den jag har nu, vågade mig inte till en läkare eller dyl på 5-6år efter det) , finns nog väldigt mycket mer som jag inte kommer att tänka på just nu, för just nu har jag en aj aj dag. Är nog inte ensam om det.
Nej nu får det vara nog på klagovisan, och detta väldigt fysiska inlägg.
Puss! / enahel
stresshantering.
Jag har de senaste veckorna pressat tänder, sovit dåligt, i allmänhet varit rastlös och alldeles för stressad för mitt eget bästa. Grejen är den att innan jul efter jul osv hade jag en av de mest stressiga perioder jag varit med om, eller nu överdriver jag, men läskigt stressigt iallafall. Jag har funderat på varför symtomen på den perioden kommit först nu, men i morse kom jag på det, symptomen kom inte nu, det är först nu som jag är lugn nog att märka dem...
Iallafall så kommer jag ha en likadan period i en månad nu framöver, börjar på måndag.
Min mor gav mig en gång tipset när jag var så stressad att jag höll på att gå in i väggen att ''ha tråkigt en timme per dag'' . Jag tror att det tipset grundade sig i att om har man det, så hinner man ikapp sina känslor bättre, hinner bearbeta dem, så att de inte samlas på en hög, tippar över, och välter över dig.
Så tanken slog mig, varför inte sitta här och skriva en timme, det lär vara nog så bra.
Nu måste jag be om ursäkt om jag stressar dig som läser, jag känner hur all stress kommer upp till ytan när jag skriver, och jag är verkligen inte sugen på att behålla den, får se om min plan med bloggandet hjälper.. Jag säger och bestämmer att det gör det, så det får så lov.
En vän till mig sade en gång att han får känslan av att jag är en sån som tar på mig så mycket att jag har svårt att lyckas med allt jag förutsätter mig, vilket han har svårt att förstå, det finns ju inget att uppnå med att ständigt känna sig misslyckad. Han har nog väldigt rätt, jag tycker dock inte att jag gör det med flit, jag gör det helt enkelt för att jag anser mig vara utan val, visst man har alltid val, men inte så många som är bra. Jag vill bli klar med min utbildning så fort som möjligt, alltså kör jag på extra, även fast jag kanske skulle behöva lite mindre just nu.
Men man får ju aldrig mer än man klarar, så jag tror att tar jag det bara lugnt, lyssnar ordentligt på min kropp och mina känslor, och försöker tillgodose dess behov ska jag nog överleva de här med, det brukar jag göra. Och komma ut på andra sidan starkare.
Och nej, allt är inte becksvart, det är faktiskt bara ljusgrått. Jag har tid att vara, jag har goda vänner, jag bor i en underbar stad, jag kommer att få mig ett utmanande yrke, även fast det är ''snökaos'' här så är det underbart, tydligen inte så långt till vår heller. Och en stor underbar sak är att jag återigen börjar hitta min grund, och står väldigt stadigt på den. Come what may så länge du vilar i trygghet.
Så, där kom lugnet, puss! / enahel
Iallafall så kommer jag ha en likadan period i en månad nu framöver, börjar på måndag.
Min mor gav mig en gång tipset när jag var så stressad att jag höll på att gå in i väggen att ''ha tråkigt en timme per dag'' . Jag tror att det tipset grundade sig i att om har man det, så hinner man ikapp sina känslor bättre, hinner bearbeta dem, så att de inte samlas på en hög, tippar över, och välter över dig.
Så tanken slog mig, varför inte sitta här och skriva en timme, det lär vara nog så bra.
Nu måste jag be om ursäkt om jag stressar dig som läser, jag känner hur all stress kommer upp till ytan när jag skriver, och jag är verkligen inte sugen på att behålla den, får se om min plan med bloggandet hjälper.. Jag säger och bestämmer att det gör det, så det får så lov.
En vän till mig sade en gång att han får känslan av att jag är en sån som tar på mig så mycket att jag har svårt att lyckas med allt jag förutsätter mig, vilket han har svårt att förstå, det finns ju inget att uppnå med att ständigt känna sig misslyckad. Han har nog väldigt rätt, jag tycker dock inte att jag gör det med flit, jag gör det helt enkelt för att jag anser mig vara utan val, visst man har alltid val, men inte så många som är bra. Jag vill bli klar med min utbildning så fort som möjligt, alltså kör jag på extra, även fast jag kanske skulle behöva lite mindre just nu.
Men man får ju aldrig mer än man klarar, så jag tror att tar jag det bara lugnt, lyssnar ordentligt på min kropp och mina känslor, och försöker tillgodose dess behov ska jag nog överleva de här med, det brukar jag göra. Och komma ut på andra sidan starkare.
Och nej, allt är inte becksvart, det är faktiskt bara ljusgrått. Jag har tid att vara, jag har goda vänner, jag bor i en underbar stad, jag kommer att få mig ett utmanande yrke, även fast det är ''snökaos'' här så är det underbart, tydligen inte så långt till vår heller. Och en stor underbar sak är att jag återigen börjar hitta min grund, och står väldigt stadigt på den. Come what may så länge du vilar i trygghet.
Så, där kom lugnet, puss! / enahel
Insikt.
Jag kommer skriva på här, till slut kommer jag kanske komma fram till något konkret som vem jag är och vad jag gör, kanske, men för stunden kommer jag bara låta orden flöda.
Jag kom till en nyttig insikt idag, jag kollade runt på min mammas blogg, (det var samtidigt som jag bestämde mig för att skapa en själv) iallafall, där skrev hon att hon tidigare haft ett jobb på psyket, och när hon jobbat där ett tag kommit fram till detta, Citat:
Så småning om slogs jag av insikten att oavsett om de kom till mig för depresion, anorexi, livskris eller annat så hade de flesta en gemensam nämnare. De bar på existensiella frågor. Frågor om livet, döden, evigheten.
Jag är en rätt så glad och stabil person, visst jag har verkligen mina svackor, särskilt när jag har aldeles för mycket att göra och inte har tid att stanna upp lyssna och ta itu med mina känslor, men i allmänhet välmående.
Grejen är den, och detta är ett mönster som jag har haft igenom hela mitt liv, väldigt väldigt många av mina vänner, de som jag kommer riktigt nära, har varit med om otrevliga saker, är deprimerade, kämpar väldigt mycket med sig själva.
Det har jag verkligen inget emot, men när vän efter vän har visat sig väldigt deprimerad har det självklart blivit så att jag har börjat fundera, ' är det något jag missar? Är jag kanske väldigt deprimerad själv, bara väldigt duktig på att förtränga?' osv.
Jag har verkligen försökt söka inom mig själv, tillåtit mig att vara ledsen när jag är det (iallafall det senaste året, yey för mig! ) och försökt hitta vad jag tyckte på någon nivå att jag borde ha inom mig, men inte riktigt lyckats.
Så vad är det då som drar mig till deprimerade människor? Jag kom för någon dag sedan fram till att det finns en ärlighet och en kärlek inom dem som det är svårt att hitta någon annanstans Att de går att samtala med på en helt annan nivå än andra.(nu drar jag alla över en kam, det finns människor som inte är deprimerade som jag tycker på samma sätt om, och det finns deprimerade människor som är helt avstängda med. )
Men att hitta människor som tillåter sig att vara mer än yta, att vara så starka att de kan visa upp en del av sig själva inför andra är rätt så ovanligt.
De är de människor som går nakna i en klädd folksamling, inte för att de nödvändigtvis valt det, utan för att de har styrkan och modet, och helt enkelt inte har tillgång till kläder, vet inte vad ett par byxor har för funktion, eller hur man använder skor. Visst, stenarna på marken skär upp deras fötter alldeles för ofta, och det tar ett tag att läka, men huden blir starkare och starkare.
Iallafall tillbaka till min mors inlägg, när jag läste det fick jag rysningar över hela kroppen, och insåg att det är precis det som är anorlunda, det jag dras till, jag behöver inte vara deprimerad för att älska dem som är det, jag behöver bara ha människor omkring mig som jag kan kommunicera med. Som ser världen med liknande ögon som jag.
Och för att förklara mig nu, det finns många många människor som jag älskar som inte är deprimerade, även ni som verkar vara mycket yta för en stor del av värden. ;)
Och folk som är mycket yta, som håller mycket yta, som antingen inte vågar / orkar, eller som helt enkelt kanske inte fungerar på annat sätt, Jag har inget emot er, jag förstår verkligen att det kan vara jobbigt att vara i sig själv, jag åker gärna in i den rollen när livet blir lite för tufft, eller när jag helt enkelt behöver en semester. Vi fungerar helt enkelt på olika sätt, men det betyder inte att vi inte kan mötas, bli vänner, och älska varandra, man brukar ju säga två vanliga saker,
Lika barn leka bäst
och motsatser attraheras
båda två stämmer nog väldigt bra. Man kan inte bara ta en sida av livet och helt ignorera den andra, då tror jag att det blir väldigt hårt.
Nej, nu svamlar jag, har gjort det hela inlägget tror jag, är för mycket perfektionist för att bara lämna detta inlägg som det är, men jag ska göra det ändå, nyttigt för mig.
Avslutning, hm.. tack alla mina vänner ( deprimerade, ytliga, glada, sorgsna, sura, hoppiga osv osv ) för att ni finns och förgyller min dag. Och tack för att ni låter mig och andra se en verklig del av er, det är den delen som föder kärlek.
Jag hoppas att jag kommer bli bättre och bättre på det med, tiils jag en dag själv kommer att gå naken och lycklig i folksamlingen. (Ja, liknelse. =P )
Puss! / enahel
Jag kom till en nyttig insikt idag, jag kollade runt på min mammas blogg, (det var samtidigt som jag bestämde mig för att skapa en själv) iallafall, där skrev hon att hon tidigare haft ett jobb på psyket, och när hon jobbat där ett tag kommit fram till detta, Citat:
Så småning om slogs jag av insikten att oavsett om de kom till mig för depresion, anorexi, livskris eller annat så hade de flesta en gemensam nämnare. De bar på existensiella frågor. Frågor om livet, döden, evigheten.
Jag är en rätt så glad och stabil person, visst jag har verkligen mina svackor, särskilt när jag har aldeles för mycket att göra och inte har tid att stanna upp lyssna och ta itu med mina känslor, men i allmänhet välmående.
Grejen är den, och detta är ett mönster som jag har haft igenom hela mitt liv, väldigt väldigt många av mina vänner, de som jag kommer riktigt nära, har varit med om otrevliga saker, är deprimerade, kämpar väldigt mycket med sig själva.
Det har jag verkligen inget emot, men när vän efter vän har visat sig väldigt deprimerad har det självklart blivit så att jag har börjat fundera, ' är det något jag missar? Är jag kanske väldigt deprimerad själv, bara väldigt duktig på att förtränga?' osv.
Jag har verkligen försökt söka inom mig själv, tillåtit mig att vara ledsen när jag är det (iallafall det senaste året, yey för mig! ) och försökt hitta vad jag tyckte på någon nivå att jag borde ha inom mig, men inte riktigt lyckats.
Så vad är det då som drar mig till deprimerade människor? Jag kom för någon dag sedan fram till att det finns en ärlighet och en kärlek inom dem som det är svårt att hitta någon annanstans Att de går att samtala med på en helt annan nivå än andra.(nu drar jag alla över en kam, det finns människor som inte är deprimerade som jag tycker på samma sätt om, och det finns deprimerade människor som är helt avstängda med. )
Men att hitta människor som tillåter sig att vara mer än yta, att vara så starka att de kan visa upp en del av sig själva inför andra är rätt så ovanligt.
De är de människor som går nakna i en klädd folksamling, inte för att de nödvändigtvis valt det, utan för att de har styrkan och modet, och helt enkelt inte har tillgång till kläder, vet inte vad ett par byxor har för funktion, eller hur man använder skor. Visst, stenarna på marken skär upp deras fötter alldeles för ofta, och det tar ett tag att läka, men huden blir starkare och starkare.
Iallafall tillbaka till min mors inlägg, när jag läste det fick jag rysningar över hela kroppen, och insåg att det är precis det som är anorlunda, det jag dras till, jag behöver inte vara deprimerad för att älska dem som är det, jag behöver bara ha människor omkring mig som jag kan kommunicera med. Som ser världen med liknande ögon som jag.
Och för att förklara mig nu, det finns många många människor som jag älskar som inte är deprimerade, även ni som verkar vara mycket yta för en stor del av värden. ;)
Och folk som är mycket yta, som håller mycket yta, som antingen inte vågar / orkar, eller som helt enkelt kanske inte fungerar på annat sätt, Jag har inget emot er, jag förstår verkligen att det kan vara jobbigt att vara i sig själv, jag åker gärna in i den rollen när livet blir lite för tufft, eller när jag helt enkelt behöver en semester. Vi fungerar helt enkelt på olika sätt, men det betyder inte att vi inte kan mötas, bli vänner, och älska varandra, man brukar ju säga två vanliga saker,
Lika barn leka bäst
och motsatser attraheras
båda två stämmer nog väldigt bra. Man kan inte bara ta en sida av livet och helt ignorera den andra, då tror jag att det blir väldigt hårt.
Nej, nu svamlar jag, har gjort det hela inlägget tror jag, är för mycket perfektionist för att bara lämna detta inlägg som det är, men jag ska göra det ändå, nyttigt för mig.
Avslutning, hm.. tack alla mina vänner ( deprimerade, ytliga, glada, sorgsna, sura, hoppiga osv osv ) för att ni finns och förgyller min dag. Och tack för att ni låter mig och andra se en verklig del av er, det är den delen som föder kärlek.
Jag hoppas att jag kommer bli bättre och bättre på det med, tiils jag en dag själv kommer att gå naken och lycklig i folksamlingen. (Ja, liknelse. =P )
Puss! / enahel
Välkommen till min nya blogg!
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, har dock känt ett tag att jag bör ha en, för att utvecklas i text är så mycket enklare än att utvecklas i tal. Dvs man ser ganska snabbt var man är när man skriver.
Denna blogg kommer altså att handla om mig, vad jag funderar över, och vad som händer i mitt liv.
Välkommen. =)
Denna blogg kommer altså att handla om mig, vad jag funderar över, och vad som händer i mitt liv.
Välkommen. =)
