Guldgruvor
Jag fick ett sms från min syster idag, det var med hälsningar från guldgruvan, dvs hon kallade sig min guldgruva, helt underbar beskrivning, den passade henne så bra. Att ha den självklara insikten att man är väldigt värdefull för människor, och att inte förminska sig, utan bara veta, att man är sin systers guldgruva, vackert.
Det är en sak jag åtminstonde alltför ofta glömmer, jag tycket väldigt mycket om väldigt många personer, jag blir jätteglad när de hör av sig, bara för att berätta att något kul har hänt tex, eller bara för att.
Och hör de av sig för att dom vill ha sälskap, eller ska hitta på något, jättekul.
Varför är det då så svårt att inse att det är samma sak när jag hör av mig till någon, utan något speciellt syfte.
Jag är fast i den undermedvetna tanken att ska jag höra av mig, då måste jag först och främst ha mycket tid utifall den jag ringer till vill prata länge, jag måste ha ett syfte med det, och åtminstonde några relevanta saker att prata om, jag måste må bra och vara pigg. Varför? jag skulle aldrig komma på tanken att förvänta mig det av andra...
På liknande spår, jag har suttit och jobbat med en labb idag, och hade dåligt samvete när jag kom dit, (pga det var jag väldigt arg första timmen) för att jag inte förstått exakt allt vi skulle göra, för att jag inte memorerat labanvisningen, och för att jag inte kunde instrumenten exakt.
Förstod dock varför jag var arg, så det gick rätt så bra ändå, bet inte huvudet av någon..
Men varför är det så, varför var jag arg på mig? Jag hade gjort så bra jag kunde innan, precis så bra som jag orkat och fortfarande mådde bra av. Varför kräver vi så mycket mer av oss själv än av andra? Jag ska jobba på att om jag verkligen gjort mitt bästa ( dvs gjort så mycket att jag fortfarande mår bra och inte känner mig försummad) så ska jag vara nöjd med det, nej mer än nöjd, jag ska vara tillfreds.
Men som avslutning, mina älskade guldkistor som finns där ute, tack för min enorma rikedom.
Puss! / enahel (som gäspar käken urled och ska gå och sova)
Så bra att du kommer till nya insikter! Det är lätt att det blir så...att om någon ringer så undrar man vad de egentligen vill....och känner att det är skönt med folk som ringer bara för att surra en stund.
Är vi rädda för att störa?...kännre vi oss störda om nån ringer???...
Tror att det är en övnings fråga...
Ser att du har läst det fyra grundstenarna?!?
För en av grundstenarna är ju att vi alltid ska göra VÅRT bästa...varken mer eller mindre...och det bästa i ett ögonblick är inte det samma som om det skulle göras tidigare eller senare...hur vi än vänder oss så gör vi ALLTID vårt bästa. Även om vi sekunden senare tycker annorlunda, men just när vi gör det är det vårt bästa!!! (virigt kanske, men tänk på det...)
Och Sesar..säger ofta, att om vi aldrig gör "fel" hur ska vi då kunna lära oss???
kram från en tröttis....hoppas att du fortsätter att trivas med din nya träning! /E
