enahel

Idag hade jag en muntlig enskild redovisning, jag var helt ok förberedd, hade förstått det mesta av labben, hade bara inte haft tid att gå igenom exakt vad jag skulle säga, men ändå, visst att jag förstod och kunde.
Sen när jag väl gick in, snurrades allt ihop i mitt huvud, jag fick svårt att uttrycka min kunskap, snubblade på vad jag skulle säga osv.
Det gick helt ok bra ändå, för när jag sa något fel, vilket jag gjorde några gånger, påpekade min lärare det, och jag fick rätta mig. Men varför varför är jag så!
Jag pratade i förra inlägget om självförtroende, vilket stämmer jag har det, ett bra t.o.m, men ändå snurrar ett litet kasettband i mig med meningen, det duger inte, du duger inte, det är inte nog. Jag vet att det är nog, jag vet att jag gjort mitt bästa, men ändå, i stressade lägen kommer det lilla bandet fram, samma sak när jag skriver tenta.

Fördelen med det är ju att jag aldrig kan klara en kurs utan att verkligen kunna den,  för kombinationen av att jag snurrar och stressar ihop allt i huvudet, och att jag har så svårt att skriva, (och att jag har så hemsk handstil att jag får minuspoäng bara av det) gör att jag måste kunna en kurs bra bara för att häva mig över godkänt gränsen, det ligger på något sätt en trygghet i det efteråt.

Detta lilla lilla band.... Jag måste nog försöka utröna var dess källa är, så att jag kan läka den, ge den den uppmärksamhet den förtjänar, och sen vinka av den.
Vad ja än gör, kan det alltid bli bättre, alltid. Det är bara att komma ihåg att jag behöver inte vara bäst, så länge jag tycker att jag är bra.
 Och eftersom jag gör mitt bästa, och är jag, så är jag det.
Stor kram på er, alla vackra grymma människor.

Puss! // enahel