enahel

Jag kommer skriva på här, till slut kommer jag kanske komma fram till något konkret som vem jag är och vad jag gör, kanske, men för stunden kommer jag bara låta orden flöda.

 Jag kom till en nyttig insikt idag, jag kollade runt på min mammas blogg, (det var samtidigt som jag bestämde mig för att skapa en själv) iallafall, där skrev hon att hon tidigare haft ett jobb på psyket, och när hon jobbat där ett tag kommit fram till detta, Citat:

Så småning om slogs jag av insikten att oavsett om de kom till mig för depresion, anorexi, livskris eller annat så hade de flesta en gemensam nämnare. De bar på existensiella frågor. Frågor om livet, döden, evigheten.

Jag är en rätt så glad och stabil person, visst jag har verkligen mina svackor, särskilt när jag har aldeles för mycket att göra och inte har tid att stanna upp lyssna och ta itu med mina känslor, men i allmänhet välmående.
Grejen är den, och detta är ett mönster som jag har haft igenom hela mitt liv,  väldigt väldigt många av mina vänner, de som jag kommer riktigt nära, har varit med om otrevliga saker, är deprimerade, kämpar väldigt mycket med sig själva.
Det har jag verkligen inget emot, men när vän efter vän har visat sig väldigt deprimerad har det självklart blivit så att jag har börjat fundera, ' är det något jag missar? Är jag kanske väldigt deprimerad själv, bara väldigt duktig på att förtränga?' osv.
 
Jag har verkligen försökt söka inom mig själv, tillåtit mig att vara ledsen när jag är det (iallafall det senaste året, yey för mig! ) och försökt hitta vad jag tyckte på någon nivå att jag borde ha inom mig, men inte riktigt lyckats.
Så vad är det då som drar mig till deprimerade människor? Jag kom för någon dag sedan fram till att det finns en ärlighet och en kärlek inom dem som det är svårt att hitta någon annanstans Att de går att samtala med på en helt annan nivå än andra.(nu drar jag alla över en kam, det finns människor som inte är deprimerade som jag tycker på samma sätt om, och det finns deprimerade människor som är helt avstängda med. )
Men att hitta människor som tillåter sig att vara mer än yta, att vara så starka att de kan visa upp en del av sig själva inför andra är rätt så ovanligt.

 De är de människor som går nakna i en klädd folksamling, inte för att de nödvändigtvis valt det, utan för att de har styrkan och modet, och helt enkelt inte har tillgång till kläder, vet inte vad ett par byxor har för funktion, eller hur man använder skor. Visst, stenarna på marken skär upp deras fötter alldeles för ofta, och det tar ett tag att läka, men huden blir starkare och starkare.

Iallafall tillbaka till min mors inlägg, när jag läste det fick jag rysningar över hela kroppen, och insåg att det är precis det som är anorlunda, det jag dras till, jag behöver inte vara deprimerad för att älska dem som är det, jag behöver bara ha människor omkring mig som jag kan kommunicera med. Som ser världen med liknande ögon som jag.

Och för att förklara mig nu, det finns många många människor som jag älskar som inte är deprimerade, även ni som verkar vara mycket yta för en stor del av värden. ;)

Och folk som är mycket yta, som håller mycket yta, som antingen inte vågar / orkar, eller som helt enkelt kanske inte fungerar på annat sätt, Jag har inget emot er, jag förstår verkligen att det kan vara jobbigt att vara i sig själv, jag åker gärna in i den rollen när livet blir lite för tufft, eller när jag helt enkelt behöver en semester. Vi fungerar helt enkelt på olika sätt, men det betyder inte att vi inte kan mötas, bli vänner, och älska varandra, man brukar ju säga två vanliga saker,
Lika barn leka bäst
och motsatser attraheras
båda två stämmer nog väldigt bra. Man kan inte bara ta en sida av livet och helt ignorera den andra, då tror jag att det blir väldigt hårt.

Nej, nu svamlar jag, har gjort det hela inlägget tror jag, är för mycket perfektionist för att bara lämna detta inlägg som det är, men jag ska göra det ändå, nyttigt för mig.

Avslutning, hm.. tack alla mina vänner ( deprimerade, ytliga, glada, sorgsna, sura, hoppiga osv osv ) för att ni finns och förgyller min dag. Och tack för att ni låter mig och andra se en verklig del av er, det är den delen som föder kärlek.
Jag hoppas att jag kommer bli bättre och bättre på det med, tiils jag en dag själv kommer att gå naken och lycklig i folksamlingen. (Ja, liknelse. =P )
Puss! / enahel