enahel

Nu, nu kan jag släppa ut det andetag jag har hållit in de senaste veckorna...
För lite mindre än två veckor sedan fick jag beskedet att  min mormor var döende. Det var en, vad ska jag säga förväntad men ändå sorglig men ändå glad men ändå sorglig nyhet. Förväntad för att hon ständigt har gått nedåt kroppsligt på senaste, sorglig för att man gärna alltid vill ha kvar de människor man älskar runt sig, glad för att jo, man vill ha de människor man älskar kvar, men inte till vilket pris som helst, inte om de själva känner att det är dags att gå vidare, sorgligt för att... för att.
Nu, idag, så gick hon vidare.

Jag har så svårt att reda ut mina känslor just nu, för jag känner frid glädje sorg, jag känner frid och glädje för jag tror verkligen att det här var vad hon ville, inte så att hon gick och hoppades på det, men att det var dags.
Samtidigt som jag inte vet det säkert, men hon dog lugn så.. Jag tror verkligen det.
Man ska ju känna sorg, men just nu, visst gör jag det, jag kommer aldrig att få träffa mormor igen i denna värld, inte fysiskt, och jag älskade verkligen henne. Men, jag känner mest bara lättnad, att hon slapp långa lidande år, och att hon verkade vara så tillfreds, och kärleksfull och lugn de sista gångerna jag träffade henne, det kändes som om hon var nöjd med sitt liv, som om hon åstadkommit det hon satt sig för.
Jag och hon var inte närmast, jag bodde en bit bort, och hon hade många barnbarn, men ändå, när jag tänker på henne nu, hehe, jag tänker faktiskt att hon var lite av en barsk och osentimental kvinna, men med mycket kärlek som lös igenom, väldigt mycket.  Hon har alltid vad jag har sett varit väldigt rak på sak, och rätt så ogenerad, hon hade en underbar reaktion när hon såg två av mina tatueringar, "Oh va fina, har du några mera? får jag se?" så härlig reaktion av en kvinna från hennes generation.     

Nej, jag svamlar nu, har nog inte riktigt förstått helt än.. gråter en skvätt och skrattar en skvätt om vart annat..

Så Mormor, Göta, tack för att du kom hit en stund, tack för att du valde vår släkt, jag vet att livet ibland var väldigt hårt för dig, och ibland helt underbart, jag hoppas och tror verkligen att det goda verkligen övervägde de onda. De gånger när vi sågs, och Du verkligen lös igenom var du helt otroligt underbar, att få känna dig gav mig mycket, mer än vad jag någonsin får veta. Jag kommer alltid att bära med mig minnet av dig, av den du verkligen är, och jag älskar dig väldigt väldigt mycket, men det tror jag att du vet. Hoppas att du är lycklig nu, med alla som gått före dig, som väntar på dig.
Tack för besöket, och välkommen tillbaka.

Stor mjuk mormorkram // Helena