Tillbaka efter semestern.
Har haft för mycket att göra, för ont, för kaos för att skriva på ett tag, men nu börjar det vara dags igen, jag har äntligen nog ro för at hinna lyssna på mina tankar och jobba med dem.
Just nu studerar jag specialpedagogik, och har läst en massa böcker om normalitet, och hur samhället och skolan i alla tider sorterar ut det onormala för att kunna hantera det på ett lättare sätt, alternativt att kunna gömma undan det utan att skämmas och säga -Vi lyckades iallafall med de "normala barnen".
Många av dessa barn behöver egentligen inte denna slags behandling, nu säger jag inte att det är så för alla, utan har helt enkelt svårt att anpassa sig till att bli intryckt i en fåra och bara rabbla saket utan någon som helst kreativitet. Skolan tillgodoser inte deras behov, och de kan inte spela på skolans villkor.
Detta är inget jag fördömmer, för har du en klass på 32 individer så är det självklart att dessa 32 individer inte fungerar på samma sätt, och man kan inte ha 32 olika sätt att lära ut ett ämne på en timme.
För mig i min blivande lärarroll har jag dock tänkt försöka med tre olika, visuellt, liknelse och rakt på sak, sen får jag se hur jag löser problem efter det. Jag har verkligen börjat längta efter att få möjligheten att undervisa, testa och utvecklas.
Iallafall, detta var inte min poäng, kommer nog komma tillbaka till detta ämne många gånger till, tills jag har hittat en lösning som jag anser tillfredställande för mig.
Det som slog mig för några dagar sen med allt detta snurrande i mitt huvud är att alla människor är olika, vilket är underbart, men i samhället (skolan, men även i det stora hela) finns en otroligt stor strävan efter att odla fram vissa egenskaper hos människor, och ta bort andra.
Jag själv har vissa saker hos mig som inte är så vanliga, inga extrema egenskaper, men ändock inte så vanliga.
Dessa brukar jag hålla lite i när jag träffar nya människor, för att sedan ta fram dem mer och mer när jag lär känna dem. Jag tror att detta är ett väldigt normalt tillvägagångssätt människor emellan, och jag säger inte att jag helt ska sluta med det, men det slog mig, hur underbart är det inte att vara udda, att vara unik, att ha en personlighetssammansättning som är bara din.
Det är denna unika sak som gör att jag själv älskar vissa, tycker om andra och glömmer bort vissa. Och det är inte stora saker, bara de små variationerna som gör det.
Det är inte det normala hos dig som gör att folk älskar dig, det är det "normbrytande". Så alla mina små egenskaper, de "bra" och de "dåliga" kände jag helt plötsligt en väldigt stor kärlek för, och jag vill inte längre utveckla min personlighet, utan bara se den för vad den är, älska den, och låta den utvecklas åt vilket håll den än vill, för utvecklas och förändras gör vi alltid, med eller utan hjälp från det medvetna sinnet.
//enahel
Just nu studerar jag specialpedagogik, och har läst en massa böcker om normalitet, och hur samhället och skolan i alla tider sorterar ut det onormala för att kunna hantera det på ett lättare sätt, alternativt att kunna gömma undan det utan att skämmas och säga -Vi lyckades iallafall med de "normala barnen".
Många av dessa barn behöver egentligen inte denna slags behandling, nu säger jag inte att det är så för alla, utan har helt enkelt svårt att anpassa sig till att bli intryckt i en fåra och bara rabbla saket utan någon som helst kreativitet. Skolan tillgodoser inte deras behov, och de kan inte spela på skolans villkor.
Detta är inget jag fördömmer, för har du en klass på 32 individer så är det självklart att dessa 32 individer inte fungerar på samma sätt, och man kan inte ha 32 olika sätt att lära ut ett ämne på en timme.
För mig i min blivande lärarroll har jag dock tänkt försöka med tre olika, visuellt, liknelse och rakt på sak, sen får jag se hur jag löser problem efter det. Jag har verkligen börjat längta efter att få möjligheten att undervisa, testa och utvecklas.
Iallafall, detta var inte min poäng, kommer nog komma tillbaka till detta ämne många gånger till, tills jag har hittat en lösning som jag anser tillfredställande för mig.
Det som slog mig för några dagar sen med allt detta snurrande i mitt huvud är att alla människor är olika, vilket är underbart, men i samhället (skolan, men även i det stora hela) finns en otroligt stor strävan efter att odla fram vissa egenskaper hos människor, och ta bort andra.
Jag själv har vissa saker hos mig som inte är så vanliga, inga extrema egenskaper, men ändock inte så vanliga.
Dessa brukar jag hålla lite i när jag träffar nya människor, för att sedan ta fram dem mer och mer när jag lär känna dem. Jag tror att detta är ett väldigt normalt tillvägagångssätt människor emellan, och jag säger inte att jag helt ska sluta med det, men det slog mig, hur underbart är det inte att vara udda, att vara unik, att ha en personlighetssammansättning som är bara din.
Det är denna unika sak som gör att jag själv älskar vissa, tycker om andra och glömmer bort vissa. Och det är inte stora saker, bara de små variationerna som gör det.
Det är inte det normala hos dig som gör att folk älskar dig, det är det "normbrytande". Så alla mina små egenskaper, de "bra" och de "dåliga" kände jag helt plötsligt en väldigt stor kärlek för, och jag vill inte längre utveckla min personlighet, utan bara se den för vad den är, älska den, och låta den utvecklas åt vilket håll den än vill, för utvecklas och förändras gör vi alltid, med eller utan hjälp från det medvetna sinnet.
//enahel
Kommentarer
Trackback
