enahel

Jag är kär, det är bara att jag inte har någon nog spännande person att vara kär i.. skapar ett litet problem.. måste skaffa mig större bekantskapskrets.

Jag har varit på "kalas" ikväll, min gamla sångelev fyllde 20. Väldigt kul. Känns så skumt när folk som var så väldigt små börjar växa ikapp en, hon var nog min elev när jag var 18-19 år, dvs hon var 12-13, väldig skillnad, men nu, visst är det skillnad, men inte så otroligt mycket. Hon är dock en av dessa människor som känns som om hon är fångad i en för ung kropp, en gamma själ om man så vill, aldeles för hårt liv aldeles för snabbt.
Men det med att leva ett riktigt hårt liv från början, kan verkligen om man överlever det ha sina fördelar, man utvecklas verkligen mycket av det, och hur jobbig väg man ändå får ta för att utvecklas tycket jag personligen att det är värt det, jag skulle inte vilja vara någon annan än jag är, skulle definitivt inte vilja vara den jag var för fem år sedan... Tror nog det är så för henne med. Man kan få igenomlida otrolig växtvärk, men oj så stor man kan bli. =)

sova nu. Puss! / enahel  

Idag har jag testat en ny träningsform, coreboard. Jag är lite kär, det var bra lagom ansträngande, lagom svårt osv osv, sen hem, dusch och väldigt trött nu...

Jag fick ett sms från min syster idag, det var med hälsningar från guldgruvan, dvs hon kallade sig min guldgruva, helt underbar beskrivning, den passade henne så bra. Att ha den självklara insikten att man är väldigt värdefull för människor, och att inte förminska sig, utan bara veta, att man är sin systers guldgruva, vackert.

Det är en sak jag åtminstonde alltför ofta glömmer, jag tycket väldigt mycket om väldigt många personer, jag blir jätteglad när de hör av sig, bara för att berätta att något kul har hänt tex, eller bara för att.
Och hör de av sig för att dom vill ha sälskap, eller ska hitta på något, jättekul. 
Varför är det då så svårt att inse att det är samma sak när jag hör av mig till någon, utan något speciellt syfte.
Jag är fast i den undermedvetna tanken att ska jag höra av mig, då måste jag först och främst ha mycket tid utifall den jag ringer till vill prata länge, jag måste ha ett syfte med det, och åtminstonde några relevanta saker att prata om, jag måste må bra och vara pigg. Varför? jag skulle aldrig komma på tanken att förvänta mig det av andra...

På liknande spår, jag har suttit och jobbat med en labb idag, och hade dåligt samvete när jag kom dit, (pga det var jag väldigt arg första timmen) för att jag inte förstått exakt allt vi skulle göra, för att jag inte memorerat labanvisningen, och för att jag inte kunde instrumenten exakt.
Förstod dock varför jag var arg, så det gick rätt så bra ändå, bet inte huvudet av någon..
Men varför är det så, varför var jag arg på mig? Jag hade gjort så bra jag kunde innan, precis så bra som jag orkat och fortfarande mådde bra av. Varför kräver vi så mycket mer av oss själv än av andra? Jag ska jobba på att om jag verkligen gjort mitt bästa ( dvs gjort så mycket att jag fortfarande mår bra och inte känner mig försummad) så ska jag vara nöjd med det, nej mer än nöjd, jag ska vara tillfreds.

Men som avslutning, mina älskade guldkistor som finns där ute, tack för min enorma rikedom.

Puss! / enahel    (som gäspar käken urled och ska gå och sova)   

Jag har funderat lite på det här med villkorslös kärlek, och vari svårigheten ligger i att bara känna den fullt ut, till alla och envar. Borde ju inte vara så svårt egentligen.

Men sen slog det mig, att denna kärlek, räknas oftas som svaghet från samhällets sida, att ge utan att få något tillbaka, inte bara en gång, utan gång på gång, utan förväntningar varje gång, det är ju inte något positivt, det är att bli överkörd! Man måste ju stå upp för sig själv!! annars kan ju vem som helst komma och bara köra över en!! Man är vek!!

Och är det kanske en situation där en person säger att den älskar en annan, så först och främst är det viktigt med ett svar, sen måste det ju vara ett bra svar, för annars är det stor dramatik och hopp och hej och katastrof.. varför är det så?
Om man nu älskar någon, så älskar man någon, så älskar man någon. Den saken i sig är nog, vari finns syftet, behovet att den älskar en tillbaka?
Visst det är ju helt underbart, men befinner sig den personen på ett annat stadie, på en annan plats så är inte det hela världen. Det förändrar inte det faktum att du älskar någon, ett bra faktum.

Och det här med att räkna tjänster och gentjänster, att vara så rädd för att bli utnyttjad, vad är det för något?
Om du hjälper en annan människa, om du har möjlighet att hjälpa en annan människa, gör då det.
Har du verkligen möjlighet så tar det inget ifrån dig, har du verkligen möjlighet så är det största du får ut av det glädje över att ha fått hjälpa en annan människa. Och att då, efter att du har fått den stora gåvan, att ha fått hjälpa någon annan, gå och vänta på att få hjälp tillbaka, att hålla koll exakt på hur mycket hjälp som utbytts personen och dig emellan, ger ingenting, binder bara upp energi och dåliga känslor.

Jag brukade göra det, hålla koll, inte för att se till att jag fick mitt, utan för att jag var rädd att be om hjälp, rädd att någon skulle se mig som svag, och om jag då väl behövde be om hjälp så såg jag till att be någon som jag hjälp förut, bara för att kunna döva mitt dåliga samvete över att jag inte var perfekt med frasen, den har jag minsann hjälpt såhär mycket förut.
Men vad gör jag då om inte dödar den fina känslan för någon annan, och för vad? För att kunna hålla fast vid min känsla av att duga, att göra rätt för mig. Men ju mer jag höll fast i mitt egenvärde, som jag skapat igenom yttre omständigheter, ju svårare blev det att hålla fast, ju mer var jag tvungen att spä på det.
Eftersom jag började kanske med att säga se jag duger, jag har ju 1, då sen när jag ska rättfärdiga mig nästa gång blir det, se jag duger, jag har ju 1 och.. eh.. 2, och sen då?sen måste jag ha 3, 4......
Nu, nu använder jag mina boosts som ett mått, när jag märker att mitt undermedvetna börjar räkna dem, då får jag ge mig själv lite extra kärlek.

Nej, nu har jag famlat helt från ämnet.. Kärlek...
Om du älskar dig själv helt och fullt, och nu menar jag inte att du ska vara lyriskt förälskad i dig varje dag, men om du älskar dig själv, kan du älska andra, kan du älska andra kan du älska dig själv. Det finns ingen svaghet i att älska någon som inte själv älskar, det finns ingen speciell styrka heller, det är bara, det ska inte vara något att uppnå, något att kämpa för, det ska bara vara, ett naturligt tillstånd, inget att reflektera över så mycket, älskar man så älskar man, och det gör man, alla man lär känna på riktigt, det ska inte vara en svår grej, vissa dagar, idag, i veckan är det inte en svår grej, men samhällets påtvingade rädslor är ibland svåra att ignorera, de är för stora. för lockande övertygande.

Men idag, just nu är mina ögon klara, idag älskar jag, idag är det ingen stor eller svår grej.

Puss / enahel  

Idag har jag haft en ond dag, dvs en ont i kroppen, smärtor aj aj dag. Det spelar ingen roll hur många gånger jag gör det, jag kommer nog aldrig vänja mig vid att jag jag tex känner att jag måste knaka till axeln lite, lyfter upp armen för att rätta till, och känner hur hela benet skiftar position, blir så otrolig obehagskänsla i kroppen av det..
Tror dock det var till det bättre idag, har inte ont där längre.
Men resten, huden öm och bli illröd när jag rör den, allt känns som om det ligger fel, knäna verkar inte ha någon vaddering idag.. det är alltid en så fin balans, mellan att faktisk anstränga kroppen på ett bra sätt, så att den håller igång och mår bra, och att lyckas förstöra något så att man inte kan gå på någon vecka.

Men en bra sak med dagen, med sådana dagar, (vet inte om det har något samband eller om jag gärna ser det sambandet för att muntra upp mig på onda aj aj dagar ) är att min hjärna fungerat riktigt bra, saker har flytit på och uppgifter har blivit lösta, jag har helt enkelt haft en väldigt bra intellektuell dag.

Kom på att det kanske har något med varandra att göra ändå, jag har sovit bra, så hjärnan är glad och utvilad, men jag har sovit länge, så kroppen har legat länge, hunnit bli avslappnad,  skifta position lite här och där.
Jag kommer väldigt ofta att tänka på och sjunga på en gammal barnvisa, som liknelse över hur min kropp och mina ben i kroppen fungerar, " Å en slank hon hit, å en slank hon dit å en slank hon ner i diket! "
Det förklarar dock inte huden... men jag gillar ändå teorin!

Vad mycket bra det finns ändå med att ha den diagnos jag har, jag kan gå, springa, fungera som vem som helst till en viss gräns, jag får stor förståelse för att människor kan må fysiskt dåligt utan att det syns på dem,  jag får stor insikt i att alla inte har samma fysiska förutsättningar, jag får större motivation att träna och hålla mig aktiv, jag tvingas lära mig att lyssna till min kropp, Jag är inte hypokondriker  =P(fick en gång den diagnosen, innan jag fick den jag har nu, vågade mig inte till en läkare eller dyl på 5-6år efter det) , finns nog väldigt mycket mer som jag inte kommer att tänka på just nu, för just nu har jag en aj aj dag. Är nog inte ensam om det.

Nej nu får det vara nog på klagovisan, och detta väldigt fysiska inlägg.
Puss! / enahel 

Jag har de senaste veckorna pressat tänder, sovit dåligt, i allmänhet varit rastlös och alldeles för stressad för mitt eget bästa. Grejen är den att innan jul efter jul osv hade jag en av de mest stressiga perioder jag varit med om, eller nu överdriver jag, men läskigt stressigt iallafall. Jag har funderat på varför symtomen på den perioden kommit först nu, men i morse kom jag på det, symptomen kom inte nu, det är först nu som jag är lugn nog att märka dem...

Iallafall så kommer jag ha en likadan period i en månad nu framöver, börjar på måndag.
Min mor gav mig en gång tipset när jag var så stressad att jag höll på att gå in i väggen att ''ha tråkigt en timme per dag'' . Jag tror att det tipset grundade sig i att om har man det, så hinner man ikapp sina känslor bättre, hinner bearbeta dem, så att de inte samlas på en hög, tippar över, och välter över dig.
Så tanken slog mig, varför inte sitta här och skriva en timme, det lär vara nog så bra.

Nu måste jag be om ursäkt om jag stressar dig som läser, jag känner hur all stress kommer upp till ytan när jag skriver, och jag är verkligen inte sugen på att behålla den, får se om min plan med bloggandet hjälper.. Jag säger och bestämmer att det gör det, så det får så lov.

En vän till mig sade en gång att han får känslan av att jag är en sån som tar på mig så mycket att jag har svårt att lyckas med allt jag förutsätter mig, vilket han har svårt att förstå, det finns ju inget att uppnå med att ständigt känna sig misslyckad. Han har nog väldigt rätt, jag tycker dock inte att jag gör det med flit, jag gör det helt enkelt för att jag anser mig vara utan val, visst man har alltid val, men inte så många som är bra. Jag vill bli klar med min utbildning så fort som möjligt, alltså kör jag på extra, även fast jag kanske skulle behöva lite mindre just nu.
Men man får ju aldrig mer än man klarar, så jag tror att tar jag det bara lugnt, lyssnar ordentligt på min kropp och mina känslor, och försöker tillgodose dess behov ska jag nog överleva de här med, det brukar jag göra. Och komma ut på andra sidan starkare.

Och nej, allt är inte becksvart, det är faktiskt bara ljusgrått. Jag har tid att vara, jag har goda vänner, jag bor i en underbar stad, jag kommer att få mig ett utmanande yrke, även fast det är ''snökaos'' här så är det underbart, tydligen inte så långt till vår heller. Och en stor underbar sak är att jag återigen börjar hitta min grund, och står väldigt stadigt på den. Come what may så länge du vilar i trygghet.

Så, där kom lugnet, puss! / enahel

Jag kommer skriva på här, till slut kommer jag kanske komma fram till något konkret som vem jag är och vad jag gör, kanske, men för stunden kommer jag bara låta orden flöda.

 Jag kom till en nyttig insikt idag, jag kollade runt på min mammas blogg, (det var samtidigt som jag bestämde mig för att skapa en själv) iallafall, där skrev hon att hon tidigare haft ett jobb på psyket, och när hon jobbat där ett tag kommit fram till detta, Citat:

Så småning om slogs jag av insikten att oavsett om de kom till mig för depresion, anorexi, livskris eller annat så hade de flesta en gemensam nämnare. De bar på existensiella frågor. Frågor om livet, döden, evigheten.

Jag är en rätt så glad och stabil person, visst jag har verkligen mina svackor, särskilt när jag har aldeles för mycket att göra och inte har tid att stanna upp lyssna och ta itu med mina känslor, men i allmänhet välmående.
Grejen är den, och detta är ett mönster som jag har haft igenom hela mitt liv,  väldigt väldigt många av mina vänner, de som jag kommer riktigt nära, har varit med om otrevliga saker, är deprimerade, kämpar väldigt mycket med sig själva.
Det har jag verkligen inget emot, men när vän efter vän har visat sig väldigt deprimerad har det självklart blivit så att jag har börjat fundera, ' är det något jag missar? Är jag kanske väldigt deprimerad själv, bara väldigt duktig på att förtränga?' osv.
 
Jag har verkligen försökt söka inom mig själv, tillåtit mig att vara ledsen när jag är det (iallafall det senaste året, yey för mig! ) och försökt hitta vad jag tyckte på någon nivå att jag borde ha inom mig, men inte riktigt lyckats.
Så vad är det då som drar mig till deprimerade människor? Jag kom för någon dag sedan fram till att det finns en ärlighet och en kärlek inom dem som det är svårt att hitta någon annanstans Att de går att samtala med på en helt annan nivå än andra.(nu drar jag alla över en kam, det finns människor som inte är deprimerade som jag tycker på samma sätt om, och det finns deprimerade människor som är helt avstängda med. )
Men att hitta människor som tillåter sig att vara mer än yta, att vara så starka att de kan visa upp en del av sig själva inför andra är rätt så ovanligt.

 De är de människor som går nakna i en klädd folksamling, inte för att de nödvändigtvis valt det, utan för att de har styrkan och modet, och helt enkelt inte har tillgång till kläder, vet inte vad ett par byxor har för funktion, eller hur man använder skor. Visst, stenarna på marken skär upp deras fötter alldeles för ofta, och det tar ett tag att läka, men huden blir starkare och starkare.

Iallafall tillbaka till min mors inlägg, när jag läste det fick jag rysningar över hela kroppen, och insåg att det är precis det som är anorlunda, det jag dras till, jag behöver inte vara deprimerad för att älska dem som är det, jag behöver bara ha människor omkring mig som jag kan kommunicera med. Som ser världen med liknande ögon som jag.

Och för att förklara mig nu, det finns många många människor som jag älskar som inte är deprimerade, även ni som verkar vara mycket yta för en stor del av värden. ;)

Och folk som är mycket yta, som håller mycket yta, som antingen inte vågar / orkar, eller som helt enkelt kanske inte fungerar på annat sätt, Jag har inget emot er, jag förstår verkligen att det kan vara jobbigt att vara i sig själv, jag åker gärna in i den rollen när livet blir lite för tufft, eller när jag helt enkelt behöver en semester. Vi fungerar helt enkelt på olika sätt, men det betyder inte att vi inte kan mötas, bli vänner, och älska varandra, man brukar ju säga två vanliga saker,
Lika barn leka bäst
och motsatser attraheras
båda två stämmer nog väldigt bra. Man kan inte bara ta en sida av livet och helt ignorera den andra, då tror jag att det blir väldigt hårt.

Nej, nu svamlar jag, har gjort det hela inlägget tror jag, är för mycket perfektionist för att bara lämna detta inlägg som det är, men jag ska göra det ändå, nyttigt för mig.

Avslutning, hm.. tack alla mina vänner ( deprimerade, ytliga, glada, sorgsna, sura, hoppiga osv osv ) för att ni finns och förgyller min dag. Och tack för att ni låter mig och andra se en verklig del av er, det är den delen som föder kärlek.
Jag hoppas att jag kommer bli bättre och bättre på det med, tiils jag en dag själv kommer att gå naken och lycklig i folksamlingen. (Ja, liknelse. =P )
Puss! / enahel

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, har dock känt ett tag att jag bör ha en, för att utvecklas i text är så mycket enklare än att utvecklas i tal. Dvs man ser ganska snabbt var man är när man skriver.

Denna blogg kommer altså att handla om mig, vad jag funderar över, och vad som händer i mitt liv.
Välkommen. =)